För precis 1 vecka och 2 dagar sen så kom världens vackraste lilla tjej till världen. Hon kom prick 6 veckor förtidigt men hon var helt perfekt och kände väl precis som oss att hon inte kunde vänta ända till 16:e september med att ses. Men vilket liv man lever just nu... man är världens lyckligaste samtidigt som man håller på att bli tokig! Sitter nämligen instäng i en "cell" på Sunsvallssjukhus som ligger på solsidan av byggnaden, så man har bastu från tidig morgon till sen kväll! Det är tur att man har en TV med 2 riktiga kanaler och en bärbar dator iallafall, annars skulle jag ha rymt med min dotter för längesen.
 
Ingen, som inte har upplevt det själv, kan förstå hur jobbigt det är att måste bo på sjukhus med sitt nyfödda barn och bara sitta rätt upp och ner i ett litet rum medan hon sover. Visst, jag får ta upp henne och ligga med henne på mitt bröst, vilket jag även gör halva dagarna men jag får inte åka hem! Lilla gumman måste äta var tredje timma och måste då matas genom sond...inte värst kul...hon är inte "mogen" än men har börjat att amma lite lätt, vilket känns underbart eftersom vi får åka hem om några veckor om hon har börjat helamma och går upp fint i vikt. Kan inte beskriva hur mycket jag vill hem, hem och gosa med mina underbara katter och bara vara en "normal" familj.

Något som gör det hela mycket jobbigare är det faktum att min sambo Johan tyvärr är tvungen att jobba några dagar i veckan vilket gör att jag bara sitter helt ensam utan nån att prata med eller dela den här jobbiga upplevelsen med förutom vår underbara prinsessa som som sagt mest bara sover. 


Jag var verkligen inte beredd att bli mamma 6 veckor innan BF, så ni kan fatta att man fick världens chock när man kom till BB för kontroll av, vad jag trodde var förvärkar eller i värsta fall tarmvred, och barnmorskan sa att jag var öppen 5 cm och att jag skulle föda barn idag! IDAG??!! Jag har nog aldrig gråtit så mycket som då tror jag för jag fick världens chock. Vi som hade så mycket kvar hemma att göra och inte hade jag förberett mig inför förlossningen heller då vi tyckte att vi hade gott om tid på oss. Fan, jag som hade varit så duktig och ansökt om havandeskapspenning så jag skulle kunna vila upp mig ordentligt inför nedkomsten, skulle bara jobba 2 veckor till sen så skulle jag bara vänta...Men tji fick vi...


Dagen hade börjat med att jag var kladdig efter benen när jag vaknade men jag tänkte att det var nog bara flytningar. Iallafall så blev jag lite orolig för jag kände inga riktiga sparkar och började tro att barnet dött! Ville inte oroa Johan men jag talade ändå om det för han och han sa att det nog inte var nån fara. Vi var lediga så vi kikade runt på nätet efter något fint naturreservat eller nått att ta med Rambo till och bara ha en mysig utflykt med fika och grillmat. Vi hittade ett ställe i Lövvik som heter "Valkullen" dit vi bestämde oss för att åka.

Till min stora förvåning och förskräckelse så var det 1,3 km upp till toppen av denna "kulle" men jag kände att det bara var att bita i det sura äpplet då det är nyttigt för oss gravida att röra på oss. Det ångrade jag halvvägs upp kan jag säga för det var verkligen bland det jobbigaste jag varit med om på länge. Det var verkligen som att bestiga ett berg!! Johan sa hela tiden att vi kunde vända om men jag ville ta mig till toppen för hans skull.

Efter många svordomar och hormonutbrott så var vi uppe!! Det var oerhört fint däruppe, man hade en fantastisk utsikt och man såg även Höga Kustenbron. Det fanns en stuga däruppe och jag kände att jag ville lägga mig därinne och vila en stund. Johan satte igång engångsgrillen och jag föröskte vila. Helt plötsligt började det att dra i magen, svårt att beskriva men dessa sammandragningar kom med ojämna mellanrum och helt plötsligt började de komma ifrån ryggen. Jag, som aldrig haft en förvärk förut trodde att detta var förvärkar då jag överansträngt mig. Efter ca 30 min kom Joahn och sa att korven var klar, jag kämpadee mig ut till grillen med hans hjälp och fick med nöd och näppe i mig en korv, sen var jag tvungen att gå in och vila igen.

Det hade nu gått ungefär 1 timme och mina "förvärkar" hade inte upphört än utan istället blivit mer intensiva. Johan övertalade mig om att vi inte kunde stanna kvar däruppe utan att vi skulle ta oss ner och hem så jag kunde ta en varm dusch.

Att ta sig upp var djävulskt jobbigt men att ta sig ner blev döden! Mina "förvärkar" kom först med ca 2 minuters mellanrum men varade "bara" i ca 30 sekunder (Johan tog tid) så jag sa till honom att det var lungt eftersom barnmorksan sagt att förlossningsvärkar kommer ca 3 st på 10 minuter och varar i ca 1,5 minut. Och han lugnade mig med att säga att så länge inte vattnet går så är det ingen fara...Halvvägs ner så började värkarna komma med ca 1 minuts mellanrum och varade nu i mer än 40 sekunder. Jag trodde fortfarande att värkarna blivit intensivare för att vi börjat gå lite snabbare och för att jag blivit mer ansträngd. Väl i bilen så blev värkarna bara längre men varade aldrig mer än 55 sekunder så det var fortfarande "lungt".

När vi tillslut kom hem så kastade jag mig in i varmaste duschen och för ett ögonblick så trodde jag att de försvunnit. Jag började istället känna mig "nödig" och försökte gå på toa men då fick jag värkar igen. blev paranoid och satte mig vid datorn, sökte på tarmvred och trodde nu att jag fått det då det tryckte på därbak och jag hade sådana värkar i magen.

Johan tvingade mig att ringa förlossningen och jag föröskte förklara för henne att jag haft "förvärkar" i över 3 timmar  och att de inte släppte när jag duschat. Jag sa också att jag trodde att det kunde vara tarmvred men jhon förklarade att det kan trycka på därbak ifall man ska föda, men det var nog ingen fara för mig tyckte hon men hon vill eändå att jag skulle komma in på kontroll.

Väl i Sundsvall blev jag kopplad till en såndär maskin som mäter värkarna och barnets hjärtljud och till min stora glädje så var det full fart på barnet :) men till min stora chock så var det RIKTIGA värkar jag fått och jag var som sagt öppen 5 cm...

Iallafall så försökte de stoppa upp förlossningen med ett dygn med hjälp av Bricanyldropp, har jag för mig att det var iallafall, men eftersom värkarna kom i samma intervaller och då jag fortsatt att öppna mig till  8 cm så fanns det inget annat att göra än att låta bebisen komma. Jag grät fortfarande mellan värkarna på grund av chocken och min älskling försökte lugna mig samtidigt som han var tvungen att ringa och säga att vi inte skulle kunna komma på jobbet imorgon då vi skulle ha barn ikväll! Lustgas fick jag till en början men när mina krystvärkar kom fick jag inge mer :/ det tog ca 20 minuter för våran älskling att komma till världen och jag kan säga att det gjorde fruktansvärt ont att föda helt naturligt utan bedövning! De hann antagligen inte erbjuda mig någon bedövning men jag hade inte tackat nej kan jag säga ;P Ett litet snedklipp var barnmorskan tvungen att lägga och i samma sekund kom bebisen :D Min barnmorksa hemma i stan hade sagt att de flesta kvinnor spricker under förlossningen men att de är så duktiga på att sy och bedöva att man inte ens skulle märkta av det, men där kan jag säga att hon hade fel BIG TIME! Jag till och med skrek medan hon sydde men jag vart ändå inte mer bedövad, det kändes j*vligt irriterande. Visst, det gör ondare att föda barn men när man är mörbultad i underlivet så underlättar det inte att någon kör en nål igenom det....

Lillan lades på mitt bröst i några få sekunder sedan försvann hon, min sambo och läkaren iväg. Jag blev som sagt sydd och sen fick man världens finaste trosbyxa och världens största binda påtagen av undersköterskan. Efter några minuters vila så var det dags för duschen och det var ju inte direkt med de mest stabila steg som man kunde hasa sig till duschen med. Tur man fick hjälp av med kläderna, eller rättare sagt snyggskjortan och fintrosorna ;)

När man hade fått blött lite till i duschen så fick jag gå tillbaka till sängen och vila en stund, men det var lättare sagt än gjort då man var orolig för sin lilla plutt då min sambo inte kommit tillbaka och rapporterat läget än Men efter ca 2 timmar efter förlossningen så kom han äntligen tillbaka och kunde tala om att vår dotter mådde jättebra efter omständigheterna och att jag skulle få åka bort till avdelningen för förtidigt födda så fort jag hade fått lite ork.

Vi fikade lite snabbt och sen fick Johan skjutsa mig till vår dotter. Hon var verkligen det finaste mina ögon sett och det var verkligen obeskrivliga känslor som kom när man såg henne. Så liten men ändå helt perfekt och bara våran!!

Efter chocken om att vi skulle ha barn så kom nästa chock, vi skulle antagligen måsta stanna på sjukhuset till hennes BF!!! Fy fan alltså, bo på sjukhus i 6 veckor!! Jag kan säga att redan nu efter 1 vecka och 2 dagar så håller jag på att dööö!!! Vill bara hem och ta en sväng med min älskling i vagnen och få känna mig som en vanlig mamma. Men jag ska inte klaga, jag gör ALLT för min dotter och jag skulle aldrig lämna henne ensam här på sjukhuset då jag vet att hon behöver mig mest av allt i hela världen och att vi måste bo här för hennes skull.


Men iallafall, nu vet ni hur det till när vår lilla älskling kom till världen :D